soundofbeauty

Har sedan helgen haft en konstig känsla inom mig. En känsla som för en gång skull inte gör ont utan bara känns oehört tung samtidigt som jag känner mig helt tom. Jag är mindfuckad.
Det var när jag fick frågan om varför jag har en sådan hård utsida, framför allt mot killar av en näst intill främmande som det slog mig att jag istället för att som vissa leta efter kärlek bygger upp en slags mur för utsidan. En mur som jag inte vill att speciellt många ta sig förbi. Jag har kännt mig smart och stark som gjort det. Men i just den stunden slog det mig hur svagt det är.

Jag har alltid varit den som aldrig berättar hur jag mår för någon, inte ens för mina närmsta vänner. Varför vet jag inte. Jag lever bara med känslan av att ingen bryr sig även om jag är mycket väl vet att jag har ett fler tal vänner som förbrilt försöker komma förbi min mur. 
I lördags natt fick jag ännu en gång motsatsen bevisat när en kille för första gången frågade hur jag mådde på riktigt. Att ett sådan liten mening kan röra om så oehört inom en människa var i mina ögon omöjligt. Men nu sitter jag här med ett hjärta som längtar ut, som vill berättar hur det känner, som vill visa att allt inte är perfekt trots att det yttre låtsas som det.

 

Så frågan jag ställer mig, vad har hänt? har jag kommit till det kapitlet i mitt liv som jag väntat på så länge där jag äntligen kan öppna mitt hjärta för mina nära istället för att lämna de utanför under en midsommar helg på Öland bland alkohol och random människor? - Det är en fråga som i nuläget inte har ett svar.

 

Och helgens allra största frågetecken, om man lägger sju olika sorters blommor under kudden på midsommaraftons natt och sedan inte drömmer om någon betyder det då att man kommer att leva forever alone resten av livet? (känn ironin i den sista frågan)

 

Men som ni märker stiger frågorna mig upp över öronen i nuläget.

 

När jag bakfull slog på datorn och blev bländad av min bakgrundsbild blev jag bara ännu mer fundersam kring min hårda mur.